Waiting...

Åååh, jag tycker nästan synd om alla kvinnor som just blivit gravida. Alltså inte för att dem blivit gravida, utan för dem har så otrooooligt långt kvar att behöva vänta. Hehe. Känner mig inte färdig med min graviditet riktigt men ändå så vill jag bara få träffa honom nu! Jag vill ha honom i min famn, jag vill se hur han ser ut och jag vill starta vårt liv. Känns lite som man är på paus nu fram till han kommer. Allting här hemma är färdigt, och är det inte här så vet vi när det kommer. Allt är så planerat och redo och det ända som saknas är lille A. När ska du komma?? 

Det om något är jag inte riktigt är till freds med just graviditeten, ovissheten om NÄR han kommer. Vilken dag det blir, vilken tidpunkt, kommer Hashem vara hemma? Kommer han hinna hem? Kommer jag veta när det är dags? Har så många frågor i mitt huvud just nu att jag inte kan koncentrera mig på något annat. Kan knappt titta på film längre. Har inte ro i kroppen. 

Står att det är normalt nu i slutet att man som föderska går in i sig själv och får svårt att koncentrera sig eller tänka på något annat som inte har med bebisen eller förlossningen att göra. Det känns så nära men ändå så otroligt långt ifrån. Jag känner mig redo men ändå fullständigt livrädd. Inte för själva förlossningen eller smärtan konstigt nog, utan för ansvaret tror jag, eller känslan av att det är mitt barn. Kanske är det ovissheten igen, ovissheten över hur det kommer kännas, all den nya kärleken som kommer komma som man aldrig känt förut, känslan av hans hud under mina fingrar, hans lukt, känslan av att vara mamma, man har ju verkligen ingen som helst aning om HUR det kommer kännas, tror det är det som skrämmer mig. Jag vill ha kontroll, helst på allt runt omkring mig. Klarar tex inte av för stora folkmassor, typ festivaler och sånt avskyr jag. Har ingen som helst kontroll på folket runt omkring mig! Var dem ska gå eller vem som äter vad, hehe, knasigt. 

Jag längtar varje fall något enormt och idag är vi ännu ett steg och en vecka närmare, vi gick in i vecka 31 idag, 30+0 för att vara exakt! :D Endast 69 dagar kvar till BF, det är ju egentligen ingenting!! Tänk att om tre månader är han garanterat här! Det känns rätt skönt!

Vi mår varje fall utmärkt! Foglossningen är kvar men börjat vänja mig vid konstant smärta nu. Min lilla prins växer, börjar bli trångt inne i magen känner jag. Han är inte alltid till freds med det känns det som. Vet inte riktigt hur han ska ligga alltid, slutar oftast med att huvudet är ner och benen upp och sparkarna mot revbenen fortsätter, hehe. Det är helt okej dock, hade gärna sett att han börjat lägga sig till rätta nu. Sparkar och slag är inte längre så mysiga, får man ens säga så? :p älskar ju självklart att han sparkar men dem gör mest ont nu och det är mest obekvämt. Hicka har han väldigt ofta! Tränar på sin andning min söta lilla sockertopp!! <3 <3 

Min vikt är stabil fortfarande, gått upp ett halv kilo på tre veckor blir det nog nu, så från start har jag gått upp nästan 12 kilo. Helt okej känner jag! Kunde ju varit betydligt värre. Hehe. Får se var det slutar, är väl massa vätska och sånt trams som ska komma nu :), så länge min prins och jag själv mår bra spelar det inte så stor roll! 

Mina drömmar är också HEEEELT absurda! Dem är 90% av tiden negativa och hemska och dem andra 10% minns jag knappt när jag vaknar. Otroligt frustrerande. Jag är i normalt tillstånd en positiv och glad person, i mitt gravida tillstånd är jag tydligen negativ och arg. Jag har gått från optimist till pessimist på bara några få månader. Hoppas onekligen att min positiva inställning kommer tillbaka. Inte att jag inte är glad, det är jag självklart. Men hade ni varit inne i min hjärna och hört alla sjuuuka hemska tankar som försiggår där inne hade ni blivit chockade. Det värsta är att jag inte alls kan kontrollera dem heller, dem bara är där. 

Inte tagit någon bild för dagen än så ni får nöja er med en från förra veckan! :) 

Ha en trevlig lördag mina vänner! 

Xoxo