Jag har gått i ett litet lyckorus dem senaste två dagarna, dels för att blodprovet äntligen är över och att jag snart blir gift med mannen i mitt liv, men också för att lilla Cornelia är född. Jag älskar barn, det är typ det bästa som finns. Jag älskar dem ännu mer när dem är i min familj. Jag kommer aldrig sluta förundras över dem små liven, dem är så söta och man blir ju förälskad vid första anblicken.
Igår var jag glad, men jag var också lite ledsen. Det är ju helt fantastiskt att jag har blivit moster igen, men jag är ju inte där. Faktum är att jag är så otroligt långt därifrån. Jag kommer inte kunna hålla henne eller känna hennes härliga bebislukt.
Visserligen kommer vi nog till Sverige i september men då är hon 4 månader, 4 månader utan att ha hört min röst eller lukt.
Det gör otroligt ont i mitt hjärta ibland när jag tänker på att barnen växer och blir större och att jag inte längre är där hos dem. Jag tror ju inte att dem glömmer mig, självklart inte, men jag är inte där och dem kommer leva vidare med eller utan mig. Dem är dessutom så små att det är svårt för dem att förstå varför jag inte är där.
Ibland önskar jag att mitt liv sett annorlunda ut. Inte att jag inte träffat Hashem. Han är det bästa som hänt mig. Men jag önskar att han bodde i Sverige. Att jag träffat honom i Sverige. Att vi bor i Sverige.
Visst kan vi flytta hem, det är väl planen också. Men den planen är inte nu och den planen är ett projekt. Det var ett projekt att få visum till honom, vad tror ni det kommer bli när vi vill flytta dit.
Men varför välja den enkla vägen? Det blir ju tråkigt. Hehe.
Idag rinner tårarna, jag är glad, så glad för min syster och hennes fina familj, men det gör så otroligt ont i mitt hjärta att jag inte är där hos dem och delar deras lycka. Idag gör det ont.
Xoxo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar