Det fortsatte sippra sådär lite då och då under hela kvällen men jag hade inga värkar eller någon annan känning så vi gick och la oss som vanligt. Det blev dock inte mycket sömn alls för denna damen. Tänk er själva att ligga och försöka sova när det plötsligt rinner vätska ur dig. Hehe. Känns ju som man kissar på sig var tionde minut typ. Inte sååå fräscht. Klockan 7 gav jag upp, dels av hunger och allt springande på toaletten. Satte mig i soffan och åt mig lite frukost.
Vid halv 9 sprang vår kära katt in i gästrummet, hon får inte lov att vara i våra sovrum så jag halvsprang efter henne för att få ut henne. Pang sa det så kom där en kraftig mensvärk som sen medföljde ännu mer sipprande vatten. Samtidigt vaknade min kära man och frågade om han skulle åka till jobb eller inte. Nä sa jag. Det börjar nog snart. Mycket riktigt. En timme senare var värkarna starkare, och kom mer ofta och jag var tvungen att stanna upp och andas mig igenom dem när dem väl kom.
Vid 10 var vi inne på sjukhuset och jag blev undersökt. Hon frågade först lite nonchalant vad jag gjorde där om jag bara haft ont i en timme. Sen berätta jag att jag sipprat vatten sen kvällen innan och då blev hon istället irriterad över att jag inte kommit tidigare. Knas tant. Hon gjorde varje fall en hinnsvepning för att försöka få igång vattenavgång och jag var öppen 2-3 cm.
Jag låg uppkopplad på ctg en halvtimme ungefär och det konstaterades att jag hade värkar och dem skulle lägga in mig. Dem informerade Hashem som satt ute i väntrummet om att dem skulle skicka upp mig till rum 353A och att han kunde komma dit och göra mig sällskap(!!), trodde inte han fick vara med mig alls. Upp kom jag och in kom han. Jag har dock inte pratat med han speciellt mycket för mina värkar kom heeeela tiden. Fick ungefär 2-3 minuters vila emellan smärtorna. Trodde seriöst jag skulle dö och jag låg och tänkte på hur min syster kunde utsätta sig själv för den situationen FEM gånger! Hehe. Har inte någon större tidsuppfattning här, men min förlossningsläkare kom in och presenterade sig och undersökte mig och jag var då öppen 4-5 cm men mina värkar var så intensiva så dem bestämde sig för att köra ner mig till förlossningen så jag kunde få epiduralen.
Nu fick inte Hashem vara med mig längre och jag minns att han ringde Sophie och sa, "I need you now, please come" sen rullade dem iväg mig. Precis innan dörrarna fick han säga hejdå och han pussade mig på pannan och viskade i mitt öra, "im just right here", Gud mitt hjärta dog typ. Det lät så himla kärleksfullt samtidigt som jag kände att han inte alls ville lämna iväg mig. Fina fina man.
Jag kom till förlossningen och möttes av typ 6 sköterskor och två narkosläkare, jag hade dock så otroligt ont att jag legat med slutna ögon från det att vi kom in vid 10 tills nu vid 1. Dem gick igenom processen jag fick skriva under ett papper över min tillåtelse för epiduralen sen blev jag informerad om att sitta stilla och säga till om jag fick en värk så dem kunde pausa.
Jag stålsatte mig och väntade mig världens smärta, den kom dock aldrig? Förstår inte varför folk säger att det gör ont att få epiduralen? Kändes som ett litet nyp jämfört med alla andra värkar under morgonens gång. Vattnet gick även när den sattes. Vilken befrielse det var när medicinen började värka!! Jag kunde öppna mina ögon, jag kunde andas och prata med folk. Sophie kom i rättan tid när den just börjat värka också.
Vid 3- halv 4 kom läkaren in för en andra undersökning, han var glad över att se mig utan smärta och med öppna ögon och en förmåga att kunna svara han korrekt, hehe. Han undersökte mig och sa ojdå, här går det snabbt du är fullt öppen. I detta ögonblick minns jag att jag fick panik. Haha. Jag insåg att jag snart skulle få se min kära son och kände mig inte alls redo.
Epiduralen hade dock sin fulla effekt då så jag kände absolut ingenting från midjan och ner så någon vidare krystningar med effekt kom där inte.
Dem lät mig dock krysta på varje gång jag kände en värk för att låta kroppen sköta det själv. Efter ett tag var den tvungna att sänka epiduralen för att jag skulle kunna krysta fram honom. Jag krystade men hade som sagt ingen vidare känsel så jag hittade inte dem rätta musklerna att jobba med. Efter två timmars krystvärkar kom läkarna in för att hjälpa mig på traven. Plötsligt var rummet fyllt med massa folk igen varav två var läkaren, den otroligt charmerande damen från morgonen och den trevliga förlossninsläkaren, sen en hel drös sköterskor.
Jag hittade äntligen dem rätta musklerna och kände själv hur han kom längre och längre ner och närmare öppningen. Det visade dock sig att han hade navelsträngen runt halsen så dem fick använda sugklocka den sista biten med hjälp av mina krystningar och så blev jag klippt.
Kl 18.14 sa magen ploff och huden kom tillbaka ner på min kropp och upp kom den sötaste, blötaste, blodigaste bebisen. Jag skakade som ett asplöv och vågade knappt ta på honom. Det underbara skriket var där och jag försökte titta på honom men var täckt av papper och annat. Tårarna rann omedvetet insåg jag senare, hehe. Dem lindade in honom i en handduk sen tog dem ut honom för att tvätta, väga och mäta.
Det kom en svag krystvärk till och samtidigt tryckte läkaren på magen och ut kom moderkakan. Sen blev man ihopsydd och avtvättad. Minns att jag frågade om jag behövde sys mycket och han svarade, " minst en kilometer" hehe rolig läkare var han. Otroligt duktig och avslappnande. Han fick mig verkligen att kämpa med min egen kropp och lät mig sköta mitt. Han var bara där som en extra hjälp på traven.
Efter vad som kändes som en evighet kom dem in med lilla Adrian igen. Denna gång satt jag upprätt och hade hunnit landa i vad tusan som just hade hänt och när jag tittade på honom så såg jag bara Hashem. Tårarna började diskret rinna fram till hon hade lagt honom i min famn och sen grät jag något hysteriskt. (Tårarna rinner i skrivande stund också, det var det finaste ögonblicket jag varit med om i mitt liv) En av mina två sköterskor som varit med mig hela dagen sa nä men lilla vän du ska vara glad inte gråta, den andra sa men det är ju tårar av ren lycka! Även hon blev lite berörd såg jag. Hehe. :))
Efter min gråttattack så kom sköterskan fram och hjälpte mig lägga honom till rätta vid bröstet och sen greppade han tag och vi hade connection. En sån otrolig känsla det också! Jag satt där och ammade min son utan problem och han låg där helt lugn och tyst i sin mammas famn. Åååååh.
Här någonstans har jag gått in i en dimma. Jag minns att tiden har gått men jag har varit i någon form av vakenhet samtidigt som jag sovit. Jag fick sjukt ont i fifi och i ryggen och kände mig allmänt febrig och dålig. Dem körde mig till uppvaket där dem tog blodsocker och annat på Lilleman. Sen dröjde det en timme typ innan jag kom upp på mitt rum där jag ÄNTLIGEN skulle återförenas med min fina man.
Först kom Hashem in och pussade mig och fick se sin son för första gången, den kärleken han fick i sina ögon och den lyckan, var helt oslagbar. Mitt hjärta smälte ännu mer. Strax efter honom kom Ahmad, Simona och Simons kompis. Strax efter dem kom Hashems syster och bror. Plötsligt var rummet fullt av folk och min smärta blev bara större och större. Jag har inte något vidare minne här. Jag har typ sovit med öppna ögon och svarat på tilltal men inte alls varit medveten om det.
Besökarna fick stanna till tio vilket var en timme sen lämnade dem. Hashems syster fick stanna med mig under natten och tack gode Gud för det. Hon hjälpte mig med att lyfta Adrian till mig när jhan ville äta och rapade och nattade sen om honom. Jag fick hjälp av sköterskan in på toaletten och gick som om jag vore halvt handikappad. Epiduralen satt fortfarande i lite så hade inte den bästa känseln i mina ben inte.
Konstigt nog sov jag inte så mycket den natten eller natten efter det fast jag var så extremt trött. Allt var så himla surrealistiskt och ovant och jag tror helt seriöst inte att jag förstod att vår bebis kommit till oss förrän vi kom hem och jag satte mig i soffan med honom. Till och med då har jag haft svårt att verkligen förstå att han är där. Som sagt så har det känts som om jag befunnit mig i någon konstig disig dimma ett par dagar. Den dimman är äntligen helt över och vi har landat som en familj här hemma nu. Jag, mannen i mitt liv och prinsen av våra hjärtan.
Jag är så otroligt glad att lilla Adrian blev just en liten Adrian. Han är helt perfekt och så otroligt snäll, *peppar, peppar*. Min ögonsten som jag älskar mer än livet själv, min prins som jag kommer göra allt och mer därtill för, mitt hjärta, min själ, mitt ALLT!!
Denna tog Sophie, detta var strax efter epiduralen börjat värka och jag kunde öppna mina ögon igen. Ser ju lagom sliten ut, hehe.
Några timmar senare, tillbaka på rummet som var fyllt med folk som grät och log omvartannat. :D
Ha en trevlig dag!
Xoxo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar