Relationen till ens partner ändras en hel del från det att man blir gravid, men framförallt efter bebis är kommen. När man är gravid är man tre personer fast man fortfarande bara rent fysiskt är två. Maken din blir mer mån om vad man äter, hur man sover, vad man gör och inte gör med ens kropp, hur man mår och sådär. Man kan fortfarande mysa, vara intima, ha djupa fina diskussioner i soffan, gå på bio, äta en hel måltid ihop, ja göra lite allt som faller en i smaken.
Jag tänkte väl helt seriöst inte att vårat liv skulle ändras speciellt mycket efter Adrian kom. Jag tänkte fortfarande sova med Hashem, pussas och kramas, prata och mysa, laga mat, osv osv. Fungerar detta i vår verklighet? Nej.
Hashem är inte längre min prio ett och jag är inte hans. Vår son har fullständigt kommit och tagit över våra liv och våra hjärtan. Självklart älskar jag Hashem lika mycket nu, eller nä, jag älskar honom ännu mer. Men det finns helt ärligt inte mycket tid över för oss som ett par just nu. Dagarna här hemma fylls med Adrian och hans behov. Helt normalt. Men jag var nog inte helt beredd på att VI som ett par, faktiskt inte skulle ha så mycket tid ihop längre.
Vi har varit hemma tillsammans i två veckor nu och jag har saknat honom så mycket att det nästan gör ont i mig ibland. Då sitter han ungefär en meter ifrån mig. Men jag saknar honom. Jag saknar att krama honom, pussa på honom, SOVA med honom. Just nu sover jag på en madrass med lillfisen och Hashem sover på soffan.
Det kan gå en hel dag utan att vi pussar varandra. Det finns inte riktigt tid? När Adrian är vaken är han antingen i min famn eller i Hashems famn. Vi sjunger, skrattar och myser tillsammans alla tre som en lycklig familj. När Adrian sover, sover antingen jag också eller så är vi så trötta att vi ligger i varsin soffa och återhämtar energi till nästa gång A vaknar. Nu är inte ens Adrian ett "jobbigt" barn. Han är verkligen gudasnäll! Hur går det för dem paren som får kolikbarn eller något?! Jisses. Man glömmer lite av varandra på något sätt. Dagarna bara går och är fyllda med så mycket annat. Disken vill bli diskad, tvätten måste tvättas, maten måste lagas, och bebis vill ha uppmärksamhet. Jag ÄLSKAR vårt nya liv. Men igår insåg jag hur mycket jag faktiskt saknar min man. Började nääästan gråta lite till jag insåg att jag faktiskt kan gå och lägga mig med honom en stund i soffan. Det var mysigt. Välbehövligt. :)
Idag gick vi tillbaka till verkligheten, Hashem åkte tillbaka till jobbet. Faktiskt rätt skönt. Inte att han inte är hemma med oss, vi saknar honom självklart väldigt mycket. Men det är skönt att komma tillbaka till lite "rutiner".
På tal om något helt annat så sov Adrian nästan hela dagen och natten igår. Han somnade för natten runt halv 12, och vid 12 somnade jag också. Vi vakande till vid 3 och sen kl 6. Halv 7 ville Adrian icke ligga ner i mörkret längre så han och jag gick upp och lät pappa sova vidare en stund. Vi sjöng, lyssna på sängmobil, pratade och mös i lite över två timmar innan han ville sova igen. Älskar att hans vakna timmar är fler och oftare nu. SÅ HIMLA MYSIGT: Att det inträffade just halv 7 på morgonen kanske inte var lika mysigt, hehe. Dock bättre det än att han är vaken till 5 på morgonen! Speciellt nu när Hashem är tillbaka på jobb. :)
Vi somnade varje fall om vid halv 9 och sov till kl 11. Utvilade och hungriga!
Vi skype:ade med syster i över 3(!) timmar och lillen sov nästan hela tiden. Nu vaknade han till liv efter lite amning. Ska byta hans blöja sen ska vi ha mysstund innan pappa kommer hem. :)
Ha en trevlig lördag!
xoxo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar