Sweden

Att vara tillbaka till Sverige kom med blandade känslor. Visst var jag glad att se min familj igen. Mina älskade fina syskonbarn som jag sett växa upp under åren, mina syskon, mamma och pappa. Det var fortfarande sommar och vi hade aktiviteter och resor vi skulle på. Men jag var inte hel, jag var inte mig själv.

Jag försökte verkligen vara i nuet, leva i nuet. Tror dock eller jag vet att jag inte lyckades speciellt bra. Jag var inte bara jag längre, jag var ett vi. Men min andra hälft var så långt bort från mig att jag inte kunde tänka riktigt klart.

Jag visste dessutom något som ingen annan visste. Jag visste att jag snart skulle åka tillbaka till mitt hjärta, spendera min tid med honom. Hur länge var ännu inte bestämt men jag tänkte att fram till jul skulle jag få fram svaret på den frågan. Mitt hjärta drogs mellan två världar, min underbara familj, hur skulle jag kunna leva utan dem, men samtidigt min underbara pojkvän, hur skulle jag kunna leva utan han.

En eftermiddag tog jag mig modet att berätta för min mamma att jag tänker åka tillbaka och stanna där ett tag. Hennes reaktion var så himla lugnande och skön.
- Det är ditt liv gumman, du ska leva ditt liv för dig själv ingen annan. Vi kommer fortfarande vara din familj och älska dig oavsett vad du gör med det.
Jag kunde verkligen inte fått en bättre reaktion från henne. Pappa han visste redan och även hans reaktion var bra. Detta gick bättre än vad jag trodde. Efter någon vecka visste alla i min familj och snart var det dags för avfärd.

Jag hade skickat med två stora väskor med Jessica när hon hade flygningar till och från Sverige. Det stod nu två väskor kvar i min lägenhet och dem skulle jag lyckas ta med mig själv. Min fina extra pappa och min älskade syster kom och hämtade mig i Landskrona och körde ner mig till mamma dagen innan jag skulle åka. Det var så skönt att spendera min sista kväll med min familj.

På morgonen satt jag och mamma och drack kaffe och pratade en massa. Hon skulle köra och lämna mig vid tåget och hjälpa mig med väskorna en bit. Att säga hejdå till mamma gjorde så ont. Jag visste inte när jag skulle se henne igen och det var väldigt jobbigt. Försökte dock dölja mina tårar, inte ville jag göra henne ledsen, när dörrarna till tåget hade stängts och jag inte längre kunde se henne föll det första tåren.

När jag kom fram till flygplatsen gick jag direkt till incheckningen, jag var så nervös för övervikt på mina bagage och oron var berättigad. Min resväska klarade vikten, men mitt handbagage var si så där 5-6 kilo över. Jag var tvungen att öppna min väska framför alla och börja packa om. Hur jag skulle lyckas hade jag ingen aning om då jag knappt kunde stänga väskan som den var där hemma.

Upp åkte väskan varje fall och efter 10 minuters slit lyckades jag stänga väskorna och dem åkte iväg till planet. Jag hade bokat direktflyg denna gången och såg verkligen framemot att inte behöva stiga av och på ännu ett plan. Jag såg dessutom framemot att sitta på ett flyg som min bästa vän jobbar på. Inte för att hon var på just den flygningen men jag kunde visualisera henne där.

Det var dags för boarding och jag satt mig på min plats och tittade ut och sa hejdå. Hejdå till ett land jag spenderat hela mitt liv i, med min familj, åh min älskade familj.

Men i samma mening sa jag även hej till mitt nya liv, med min älskade själsfrände vid min sida. Jag hade hittat mannen i mina drömmar och jag såg fram emot att börja leva mitt liv med honom. Sex timmar senare och vi var äntligen tillsammans igen.

Underbara syster Sandra

Mitt fina lilla kex till systerdotter Alexia

Älskade systerdotter Julia

Fina syster Stina

Jag och min underbara systerdotter Miriam

Min älskade systersdotter Emilia

Söta colin, min systerson

Fina syster Sanni

Fina, fina mamma

Pappa och jag

Fina Isak, min systerson

Together again

Att behöva vänta 5 timmar i Turkiet var inte så hemskt som jag trodde. Jag lullade rundor, tittade på människor från alla dess nationaliteter, läste en bok, jag fick tiden att gå helt enkelt.
När det började närma sig boarding time till flyget var jag så inne i min bok att jag nästan missade den, hehe hade ju varit typiskt. Där sitter man och väntar 5 timmar sen missar man flyget.
Tack och lov hände inte det.

Några timmar senare landade jag i Doha, Qatar. Konstigt  nog var jag inte längre nervös. Jag var mest, trött. Kön till visumet var oändligt lång och gick så långsamt, men till slut kom jag igenom utan problem. Killen med den vita konstiga klänningen och hans elaka ögon stämplade mitt pass sen var det bara att gå. Inget ha en trevlig dag, eller hoppas du kommer trivas här under din vistelse. Nä, jag tror dem får kurser i hur man ser mest skrämmande och otrevlig ut.

Väskan var varje fall framme när jag var färdig med mitt visum, nu var det dags att gå ut från dubbeldörrarna för att på andra sidan bli återförenad med min kära pojkvän.
Ska jag vara riktigt ärlig så stannade jag upp någon minut innan jag gick ut från dubbeldörrarna bara för att hämta andan.
Ut gick jag varje fall till slut och där stod han. Min vackra snygga prins. Vi kramades en hård kram och gick sen mot bilen. Nu är det kanske någon som undrar varför vi inte pussades, men det förstår ni är inte tillåtet i Qatar. Offentlig ömhet innan äktenskap är inte ok. Tror nog inte det är det efter griftemålet heller, men då kan ingen arrestera dig för att du kysste till man.

Jag var fortfarande inte nervös, konstigt nog. Tror inte han var speciellt nervös heller.  Det var däremot lite, overkligt. Vi var inte vana vid att vara 30 cm ifrån varandra eller att kunna se eller ta på varandra. Det tog faktiskt några dagar innan vi började förstå och känna oss bekväma i att vi faktiskt var tillsammans igen.

Mina två veckor var helt underbara, fyllda med kärlek och äventyr. Vi kom närmare varandra varje dag och jag träffade hans familj. Har aldrig träffat någon killes familj förr och jag var så nervös att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Men det gick hyfsat bra, hans mamma kan ingen engelska och jag ingen persiska. Just ja, har jag berättat att han är från Iran ursprungligen? Eller enligt mig är han från Qatar då han är född där. Men enligt honom och tydligen alla andra här är han från Iran.

Dem 5 sista dagarna under min vistelse åkte vi till Dubai. Dubai vackra dubai. Trodde dock inte att Dubai var en stad, eller jag vet nog inte riktigt vad jag trodde Dubai var, ett paradis kanske? Men vackert var det vilket fall som helst och vi hade otroligt trevligt där. Vi var ett helt gäng som åkte dit och det var intressant och spännande.
Vi åkte till ett ENORMT vattenland i Dubai som var det roligaste jag någonsin varit på. Vi var i ett vinterland i ett köpcentrum där jag nog frös mest. Jag som kommer från ett land med vinter.

I ett annat köpcentrum umgicks vi med rockor, hajar och andra fiskar som jag aldrig sett för och inte ens vet namnet på.
När vi åkte tillbaka till Qatar var det snart även dags för min hemgång till Sverige. Ville verkligen inte hem. Hur skulle jag kunna lämna honom igen? När skulle jag få se honom igen?
Den sista dagen där var verken jag eller han på bra humör.

När vi åkte till flygplatsen kunde jag knappt prata. Han tycker inte om när jag är ledsen så jag höll tillbaka mina tårar till jag inte såg honom längre. Men sen kom säkerhetskontrollen, incheckningen, bussen till flyget, ombordstigningen men sen när jag hade satt mig på min plats kom tårarna. Tårarna slutade aldrig rinna. Flygvärdinnan kom med jämna mellanrum med servetter, killen bredvid mig gav mig hans servetter och när dem var slut låste jag in mig på toaletten och fortsatte där. Efter många timmar var jag hemma i Sverige.

Jag var tillbaka till verkligheten igen. Problemet var bara att det kändes inte som en verklighet längre. Min verklighet var hos honom inte i Sverige.

Back to reality

Flygningen hem till Sverige var hemsk. Mitt hjärta gjorde ont, panik i hela kroppen och tårarna slutade inte rinna. Vi satte oss på tåget från Kastrup för att åka vidare hem. När vi anlände i Lund ringde min telefon. Det var han. Mitt dystra ansikte bytte form till ett glatt ansikte.
- Did you arrive home ok?
Det samtalet var nästan det som lade grunden för vår fortsättning. Jag hade under flygningen tänkt fram och tillbaka om vi någonsin skulle prata igen, om han menade allvar i det han sagt eller om det bara var ord för att vi skulle ha en så trevlig semester ihop eller inte. Om det jag sagt och känt var verkligt eller inte, om jag skulle orka med ett långdistans förhållande utan en klar framtid. Jag kände inte ens honom men ändå hade jag så mycket känslor för honom.
Vi pratade några minuter och bestämde att vi skulle höras senare under dagen.
När jag kom hem började jag gråta igen, denna gången ostört och under flera timmar till min telefon ringde igen.
När jag hörde hans röst blev jag lugn i min själ. Det räckte egentligen med att veta att han var i luren. Orden behövdes inte riktigt, bara hans närvaro.

Vi pratade varje dag, flera gånger om dagen, flera timmar om dagen. Ju mer jag pratade med honom och lärde känna honom desto mer tyckte jag om honom. Var det han som var min prins med hans vita häst som skulle komma och rädda mig från ensamheten? Hur skulle det gå till? Jag ville inte flytta, bara tanken fick mig att få magsår. Skulle han kunna lämna sitt land och allt han kände till för att komma och vara med mig?
Dessa frågor pratade vi inte riktigt om. Varje gång vi gjorde det blev verkligheten mer riktigt och vår framtid mer avlägsen.

Dagarna blandades ihop och tillslut visste jag inte vilken dag det var eller hur långt tid som hade gått, det ända jag visste var att mina känslor för denna man bara växte sig starkare för varje dag som gick och jag insåg att det var något att satsa på.
Vi bestämde att jag skulle komma tillbaka till honom i augusti när jag slutat jobba och spendera lite mer än två veckor där. Sagt och gjort, resan blev bokad från den 11-26 Augusti.
Dagarna blev lite lättare att spendera när jag hade ett datum när jag skulle få vara med honom igen. Tiden flög förbi och äntligen kom dagen jag väntat på i 3 månader.
3 månader, när jag hör och läser orden undrar jag hur vi lyckades hålla det vid liv så länge och att det bara växte sig starkare med tiden.

Jag åkte till kastrup på morgonen, men jag hade 12 timmars flygning framför mig. Jag skulle mellanlanda i Turkiet och spendera 5 (!!) timmar där innan nästa plan till Qatar skulle avgå.
Men jag var på väg, på väg till min älskade pojkvän som jag saknade så mycket att det bokstavligen talat gjorde ont i min kropp.

Snart skulle vi vara tillammans igen, vad gjorde 12 timmars resande då, om slutmålet skulle vara honom.

Us he says..

Med alkohol i kroppen och allt vad det innebär vaknade jag morgonen efter och tänkte att det bara var en otroligt het kille vars kyss orsakade fjärilar i hela min kropp men att jag antagligen aldrig lär se honom igen. Tanken var ganska okej faktiskt. Innan vi åkte ner till Qatar lovade jag mig själv att inte träffa någon. Jag hade redan provat det där med långdistans, det leder aldrig dig på någon bra väg.

Vi samlade ihop oss, Jessica, jag och Johanna och jessicas familj och pojkvän och begav oss till en privat strand i ett område som heter The Pearl. Otroligt vacker omgivning, havet va kristall blått och solen stekte hett på kroppen. Vi sprang i vattnet för att försöka svalka våra kroppar, men den känslan man får när man äntligen kommer ner i vattnet och kan andas igen kom aldrig. Vattnet var nästan lika varmt som det var uppe på stranden och jag undrade hur i hela friden vi skulle överleva dagen.

Överlevde gjorde vi och när vi kom hem till hotellet igen kollade vi våra telefoner för att sms:a våra familjer och vänner. När jag öppnade min telefon så hade jag fått ett sms. Ett sms från honom. Mitt hjärta började klappa extra hårt och leendet var ett faktum.
- Do you have any plans for today ?
Vi sms:ade lite fram och tillbaka och bestämde att vi skulle ses på en nattklubb senare på kvällen. Kvällen kom och vi gjorde oss i ordning och åkte hem till en av Jessicas kompisar på förfest. Vi var där ganska länge och kom till klubben rätt sent. Han hade skrivit och frågat när jag kommer under kvällen och jag svarade att vi var på väg. När vi väl kom dit tog det ett tag innan vi hittade varandra, men när vi väl gjorde det dog jag lite igen. Han var så snyyygg!

Vi dansade ett tag och sen var det stängning igen. Men denna gången tänkte jag inte släppa honom. Vi bestämde oss för att ha efterfest hos samma kille vi var hos innan. Hashem, hans namn, sa att vi kunde träffas där men jag ville inte lämna honom alls, så jag sa att jag kan åka med honom istället. Ganska modigt när jag tänker efter, jag hade ju egentligen ingen aning om vad det var för någon pys, och jag var i ett otroligt okänt land. Men fram kom vi och där spendera vi några timmar ihop. Otroligt roligt och massa otroliga kyssar.

På tisdagen vaknade jag med ett leende och han var det första jag tänkte på. Han skrev ett sms strax efter jag vaknat och fråga vad planerna för dagen var. Jag svarade att vi skulle till Intercontinental pool och bada lite och frågade om han ville komma. Han svarade Ja. Inte visste jag då att han tydligen jobbade den dagen och alla andra dagar för den delen men han kom ändå.
När han kom till poolen var han ännu snyggare. Ingen alkohol i min kropp. Bara jag och mitt sunda omdöme och han va det snyggaste jag sett. Han hälsade väldigt artigt på Jessicas familj och spenderade dagen med oss. 
Veckan fortsatte i samma stil. Vi sms:ade under dagen och på kvällen träffades vi ute på nattklubbar. Under tiden jobbade han den stackaren och ställde in allt han hade planerat för den veckan bara för att vara med mig.
Vi åkte till Beach party på torsdagen och såg Inna, det var något av det häftigaste jag varit med om. En nattklubb på en strand. Musiken pumpar alla dansar och är glada och jag står bredvid den snyggaste killen där.

Snart började veckan ta slut och på söndagen skulle vi åka tillbaka hem till Sverige. Tillbaka till verkligheten och den var långt borta från honom. Han var ledig på fredagen så den spenderade jag hemma hos honom. Vi åt, badade i poolen, pratade i flera timmar om vem vi är och vad vi vill med livet. Sen öppnade han upp samtalet. Samtalet jag hade bävat för hela veckan. Vad ska hända med oss. Oss. Ett stort ord det där. Han använde ordet oss. Han satt där på pool kanten och såg så hoppfull ut. Hoppfull om något som jag ansåg var omöjligt, långdistans. Flytta hit. Jag sa nä, jag har ett liv i Sverige. Jag har min familj, mina vänner, min lägenhet osv. Vi lämnade ämnet och gick tillbaka till vår bubbla.

Sista kvällen spenderade vi tillsammans allihopa och vi hade otroligt roligt. Men sen kom morgonen. Vi började packa och göra oss klara. Vi bestämde oss för att åka till poolen en sista gång innan flyget skulle gå och självklart var även Hashem med oss. Våra väskor låg i hans bil och väntade på att han skulle köra oss till flygplatsen.

Jag avskyr farväl och jag gråter alltid när jag ska säga hejdå. Att säga hejdå till honom var otroligt jobbigt. Jag grät. När vi hade gått igenom säkerthetskontrollen bröt jag ihop. Låste in mig på toaletten ett tag för att sen gå till flyget. När vi satt på planet bröt jag ihop igen. Det gjorde så ont i mitt hjärta att lämna honom. Varför kunde jag inte förstå. Det var bara en vecka. 7 dagar. Hur kan man bli kär på 7 dagar. Jag somnade och vaknade i Sverige.

Jag var tillbaka i verkligheten.Långt borta från honom

It all began

Den 13  Maj 2012 kl 11.15 steg jag på planet, planet som skulle förändra min värld för alltid. Några dagar innan kom ett samtal från resebolaget om att vårt flyg den 14 Maj till Doha, Qatar var inställt. Besvikelsen var ett faktum, två nervösa och ledsna tjejer började hysteriskt ringa runt för att komma med ett tidigare plan och boka ännu en natt på hotellet. Efter några timmars hjärtklappning kom dock bekräftelsen att vi skulle åka Söndagen den 13 Maj kl 11.15 från Kastrup, Köpenhamn. Lycka.

Kl 11.15 klev vi på planet, förväntansfulla som vi var kunde vi knappt sova och 4(?) timmar senare landade vi i Bahrain för att behöva vänta 1,5 timme till nästa plan till slutmålet skulle gå. Jag minns så väl värme chocken som uppstod när vi klev ur planet, jag kunde inte andas, hettan från planet blandat med den extrema hettan från solen var outhärdlig. Jag undrade hur i hela fridens namn vi skulle överleva vår vistelse utan avsvimningar och brännskador.
När vi kom in på flygplatsen var kulturkrocken ett faktum. Kvinnor bärandes svarta stora abayor, vissa täckande ansikte och händer, andra med endast en slöja. Männen gick med vita konstiga klänningar med än ännu konstigare turban på huvudet. Indier i vart ända hörn och kvinnor som tvättade fötterna i handfaten på toaletten. Jag försökte se förstående ut, undrar dock om jag lyckades.

Efter några mindre chockar steg vi på nästa plan och 30 min senare hade vi landat igen, vi var framme, framme i landet som skulle komma att bli mitt nya hem. Det visste jag givetvis inte då.
Vår bästa vän Jessicas pojkvän skulle komma och hämta oss på flygplatsen och köra oss till vårt hotell, för att sen åka tillbaka och hämta upp Jessicas familj. Vi kom med två olika plan men landade nästan samtidigt.

På Söndagar är en av stadens bästa nattklubbar öppet, vi hade egentligen missat den då vi skulle anlänt på måndagen, men eftersom det flyget var inställt och vi kom en dag tidigare bestämde vi oss för att gå ut och kolla in nattklubben. Ödet.
Vi kom till hotellet, duschade och bytade om till något tajt och kort. Känslan av att gå ner i hotell lobbyn med den korta kjolen och bara axlar var extremt jobbig minns jag, jag har nog aldrig känt mig så naken i mitt liv. Den känslan försvann dock under vår vistelse.

När vi kom till nattklubben blev vi inslängda i Qatars djungel. Det var flörtande killar överallt, vissa ville ha hjälp att komma in på klubben, andra ville säkert bara komma innanför byxorna. Vi hade otroligt roligt och under ett svagt ögonblick, självklart med alkohol i bilden bestämde vi oss för att gå ut varje kväll under den vecka vi skulle vara där.

När det började närma sig stängning tände dem lamporna i taket. Jag tittade mig omkring och beundrade inredningen. Jag sneglade snett bakåt och där stod han. En svart tight t-shirt som visade en liten del av hans tatuering på vänster arm, stora breda armar och det snyggaste och vackraste ansikte jag sett. Hans ögon tindrade i ljuset och hans svarta hår var så där perfekt klippt och fixat. Våra blickar möttes och ett svagt och sexigt leende uppstod på hans läppar. Jag var såld. Där stod jag i några minuter och bara tittade och log.
Till slut kallade han dit mig och jag gick eller svävade minns inte vilket, mest troligt gick jag för en människa kan ju realistiskt nog inte sväva. När jag kom fram pussades vi som de traditionellt gör i mellanöstern tre gånger på kinderna. Jag minns att det kändes som jag gick fram och hälsade på en nära vän. Hälsa precis som om jag träffat honom flera gånger förut.
- Hi, how are you?
- Im fine thank you, how are you?

Sen stod vi där och pratade helt  naturligt och avslappnat. Plötsligt kallar mitt sällskap på mig, det var dags att gå hem. Helskotta tänkte jag, jag kan ju inte lämna honom nu, paniken infann sig men försvann i samma sekund som han fråga efter mitt nummer. Jag vände mig om för att gå och han tog min arm och drog mig intill sig och kysste mig med sina perfekta läppar. En kyss jag minns än idag.