- Did you arrive home ok?
Det samtalet var nästan det som lade grunden för vår fortsättning. Jag hade under flygningen tänkt fram och tillbaka om vi någonsin skulle prata igen, om han menade allvar i det han sagt eller om det bara var ord för att vi skulle ha en så trevlig semester ihop eller inte. Om det jag sagt och känt var verkligt eller inte, om jag skulle orka med ett långdistans förhållande utan en klar framtid. Jag kände inte ens honom men ändå hade jag så mycket känslor för honom.
Vi pratade några minuter och bestämde att vi skulle höras senare under dagen.
När jag kom hem började jag gråta igen, denna gången ostört och under flera timmar till min telefon ringde igen.
När jag hörde hans röst blev jag lugn i min själ. Det räckte egentligen med att veta att han var i luren. Orden behövdes inte riktigt, bara hans närvaro.
Vi pratade varje dag, flera gånger om dagen, flera timmar om dagen. Ju mer jag pratade med honom och lärde känna honom desto mer tyckte jag om honom. Var det han som var min prins med hans vita häst som skulle komma och rädda mig från ensamheten? Hur skulle det gå till? Jag ville inte flytta, bara tanken fick mig att få magsår. Skulle han kunna lämna sitt land och allt han kände till för att komma och vara med mig?
Dessa frågor pratade vi inte riktigt om. Varje gång vi gjorde det blev verkligheten mer riktigt och vår framtid mer avlägsen.
Dagarna blandades ihop och tillslut visste jag inte vilken dag det var eller hur långt tid som hade gått, det ända jag visste var att mina känslor för denna man bara växte sig starkare för varje dag som gick och jag insåg att det var något att satsa på.
Vi bestämde att jag skulle komma tillbaka till honom i augusti när jag slutat jobba och spendera lite mer än två veckor där. Sagt och gjort, resan blev bokad från den 11-26 Augusti.
Dagarna blev lite lättare att spendera när jag hade ett datum när jag skulle få vara med honom igen. Tiden flög förbi och äntligen kom dagen jag väntat på i 3 månader.
3 månader, när jag hör och läser orden undrar jag hur vi lyckades hålla det vid liv så länge och att det bara växte sig starkare med tiden.
Jag åkte till kastrup på morgonen, men jag hade 12 timmars flygning framför mig. Jag skulle mellanlanda i Turkiet och spendera 5 (!!) timmar där innan nästa plan till Qatar skulle avgå.
Men jag var på väg, på väg till min älskade pojkvän som jag saknade så mycket att det bokstavligen talat gjorde ont i min kropp.
Snart skulle vi vara tillammans igen, vad gjorde 12 timmars resande då, om slutmålet skulle vara honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar