När det började närma sig boarding time till flyget var jag så inne i min bok att jag nästan missade den, hehe hade ju varit typiskt. Där sitter man och väntar 5 timmar sen missar man flyget.
Tack och lov hände inte det.
Några timmar senare landade jag i Doha, Qatar. Konstigt nog var jag inte längre nervös. Jag var mest, trött. Kön till visumet var oändligt lång och gick så långsamt, men till slut kom jag igenom utan problem. Killen med den vita konstiga klänningen och hans elaka ögon stämplade mitt pass sen var det bara att gå. Inget ha en trevlig dag, eller hoppas du kommer trivas här under din vistelse. Nä, jag tror dem får kurser i hur man ser mest skrämmande och otrevlig ut.
Väskan var varje fall framme när jag var färdig med mitt visum, nu var det dags att gå ut från dubbeldörrarna för att på andra sidan bli återförenad med min kära pojkvän.
Ska jag vara riktigt ärlig så stannade jag upp någon minut innan jag gick ut från dubbeldörrarna bara för att hämta andan.
Ut gick jag varje fall till slut och där stod han. Min vackra snygga prins. Vi kramades en hård kram och gick sen mot bilen. Nu är det kanske någon som undrar varför vi inte pussades, men det förstår ni är inte tillåtet i Qatar. Offentlig ömhet innan äktenskap är inte ok. Tror nog inte det är det efter griftemålet heller, men då kan ingen arrestera dig för att du kysste till man.
Jag var fortfarande inte nervös, konstigt nog. Tror inte han var speciellt nervös heller. Det var däremot lite, overkligt. Vi var inte vana vid att vara 30 cm ifrån varandra eller att kunna se eller ta på varandra. Det tog faktiskt några dagar innan vi började förstå och känna oss bekväma i att vi faktiskt var tillsammans igen.
Mina två veckor var helt underbara, fyllda med kärlek och äventyr. Vi kom närmare varandra varje dag och jag träffade hans familj. Har aldrig träffat någon killes familj förr och jag var så nervös att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Men det gick hyfsat bra, hans mamma kan ingen engelska och jag ingen persiska. Just ja, har jag berättat att han är från Iran ursprungligen? Eller enligt mig är han från Qatar då han är född där. Men enligt honom och tydligen alla andra här är han från Iran. Dem 5 sista dagarna under min vistelse åkte vi till Dubai. Dubai vackra dubai. Trodde dock inte att Dubai var en stad, eller jag vet nog inte riktigt vad jag trodde Dubai var, ett paradis kanske? Men vackert var det vilket fall som helst och vi hade otroligt trevligt där. Vi var ett helt gäng som åkte dit och det var intressant och spännande.
Vi åkte till ett ENORMT vattenland i Dubai som var det roligaste jag någonsin varit på. Vi var i ett vinterland i ett köpcentrum där jag nog frös mest. Jag som kommer från ett land med vinter.
I ett annat köpcentrum umgicks vi med rockor, hajar och andra fiskar som jag aldrig sett för och inte ens vet namnet på.
När vi åkte tillbaka till Qatar var det snart även dags för min hemgång till Sverige. Ville verkligen inte hem. Hur skulle jag kunna lämna honom igen? När skulle jag få se honom igen?
Den sista dagen där var verken jag eller han på bra humör.
När vi åkte till flygplatsen kunde jag knappt prata. Han tycker inte om när jag är ledsen så jag höll tillbaka mina tårar till jag inte såg honom längre. Men sen kom säkerhetskontrollen, incheckningen, bussen till flyget, ombordstigningen men sen när jag hade satt mig på min plats kom tårarna. Tårarna slutade aldrig rinna. Flygvärdinnan kom med jämna mellanrum med servetter, killen bredvid mig gav mig hans servetter och när dem var slut låste jag in mig på toaletten och fortsatte där. Efter många timmar var jag hemma i Sverige.Jag var tillbaka till verkligheten igen. Problemet var bara att det kändes inte som en verklighet längre. Min verklighet var hos honom inte i Sverige.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar