På ett sätt känns dessa två månaderna som en evighet, känns som vi haft Adrian hos oss alltid och kan inte minnas hur det var innan han kom, på ett annat känns det som tiden bara springer förbi. Man hinner inte med. Han kom ju precis men är ändå två månader?! Hehe konstigt det där.
Adrian är en väldigt glad och bestämd pojke. Vill han inte sova, då gör han inte det, vill han ha mat, vill han ha det genast! Hehe, han älskar att leka i hans gym eller med hans nyfunna vän kycklingen. Älskar hans leende och hans otroligt söta skratt, och dem får vi som tur är se mycket av också! Älskade pojke. Han har hittat sin röst mer och mer nu, han kan verkligen ge ifrån sig "riktiga" skrik nu, speciellt om han är arg. Hehe. Är han uttråkad, trött eller allmänt less brukar han även dra fram sitt falska gråt, låter lite som en ynklig hundvalp. Hehe. Jag skrattar och han fortsätter. <3
Många människor i mitt liv som gör mig lycklig, men det finns verkligen ingen som gör mig lika lycklig som min son. Det räcker med hans existens. Han behöver inte göra något alls, bara finnas, så är jag nöjd. Får typ redan ångest för den dagen han inte kommer behöva mig längre. Usch och fy. Snälla var min lilla fina, oskyldiga, charmiga pojke för all framtid.
Han har även blivit mer fokuserad i blicken, man märker att han verkligen tittar på dig nu, har även funnit sina leksaker, så otroligt roligt att se honom sitta och prata och skratta med sin kyckling eller med mig och Hashem. Han är väldigt stark i sin nacke och hans ben ska vi inte ens prata om. Jisses vad han är stark i dem! :D han är uppe och står och "går" på dem så ofta som han får. Kan bli riktigt arg på mig när jag sätter ner honom för att vila. Hehe. Han älskar att ligga på mage och tar sig på något konstigt sätt både fram och åt sidorna när han ligger där.
Avslutar med lite bilder. <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar