Blir även väldigt tacksam när jag tänker tillbaka på min förlossning. Den varade bara ynka 9 timmar från allra första värk till det att Lilleman låg på bröstet. Jag blev inte otrevlig, skrek inte utan var lugn och fin till och med när jag hade som mest ont och under krystvärkarna andades jag djupt och hämta nya krafter. Enligt Hashem så var jag otrevlig som inte ville prata med honom under värkarna, men eeh, vad hade han väntat sig? ;) sa varje fall snällt till honom att inte prata med mig, så inte skrek jag åt honom heller. Vet nog inte om jag trott att jag skulle skrika faktiskt. Är ingen skrikande person generellt, dem få gånger jag blir arg börjar jag istället gråta eller har ilska konversationer med mig själv i min tysthet. Haha. Jag har däremot under toppen av värkarna innan jag fick epiduralen sagt ajajajajajaj men även dessa aj sades i normalt tonläge. Inte för det spelar någon roll, men det var inte som på film, för mig varje fall, där kvinnan skriker lungorna ur sig.
Finaste stunden i mitt liv:
Ja, det är ju inte utan att man längtar efter nästa graviditet. Den lär dock dröja ett bra tag! Hah! Vill njuta av min älskade Adrian ett bra tag först och jag måste verkligen glömma bort tiden med sömnbrist innan jag kommer gå med på en till. ;)
Nä nu ska jag slänga ihop en lunch, magen vill ha mat! :)
Ha en trevlig dag!
Xoxo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar