Follow on Bloglovin

tisdag 29 juli 2014

4 months with YOU

Idag klockan 18.14 fyller den finaste, sötaste,  vackraste mest underbara kille hela 4 månader. Vart ska man börja?! Dessa 4 månaderna har varit, helt utan tvekan dem bästa i mitt liv. Dessa 4 månaderna har rusat fram och jag kan få panik över hur snabbt tiden går och hur fort han växer och utvecklas.  Jag vill självklart att han ska växa och lära sig nya saker men jag vill ha honom nära mig hela livet. Ju äldre han kommer bli desto mindre mys kommer det bli. Denna tiden kommer bara en gång och jag njuter verkligen av den.
Adrian är seriöst den roligaste jag vet. Ingen kan få mig skratta som honom. Han är så otroligt charmig och alla som träffar honom faller pladaskt. ♡ Igår stod vi i kassan och skulle betala och där stod en ung kille med en blond kalfus och Adrian började skratta något hysteriskt! Typ aldrig hört han skratta så mycket, länge och högt utan att behöva fåna sig till det. Stackars killen i kassan blev lite generad. Igår hittade han sina fötter också. Han har sett dem innan självklart men det var inte förrän igår som han greppade tag i foten och ville smaka på den. Gulleplutt. Han pratar,  skrattar och ler dagarna i ända. Har verkligen fått en glad och nöjd bebis. Det är inte ofta han gråter och skriker. *peppar peppar*.
Sömnen går fint och likaså att sova själv.  Oftast sover han hela natten men nu sen vi kom till Sverige blir det en matning på natten också. Då äter han snabbt sen lägger han sig på sidan och fortsätter sova. Han somnar runt 9-10 sen vaknar han runt 6-7 äter och sover sen till 8-9. Är jag väldigt nöjd med! Betydligt bättre än att behöva vakna varannan timme varje fall. ;) heh. Tänk att man ändå klarar det? Imponerande. Kvinnan och hennes kropp/psyke är fantastisk.
Han leker massa med skallror och färgglada leksaker. Han älskar att titta på andra barn och skrattar alltid åt dem oavsett vad dem gör. Han skrattar och ler åt dem flesta människor som tittar på honom faktiskt. Här snålar vi inte på leenden. ♡

Mitt liv med Adrian är verkligen som rosa moln. Nu. I början kände jag inte det så. Tyckte det var så läskigt och han var så ömtålig och man var konstant på sin vakt över andning, om han äter tillräckligt,  sover han, varför sover han inte, magknip, amningshistorian, den fantastiska kärlek och den omtalade lyckliga bebisbubblan. Missförstå mig rätt,  jag var väldigt lycklig och jag älskade Adrian något enoooormt men jag kände nog aldrig den där connection som alla pratar om. Jag hamnade aldrig i den där bebisbubblan där man omskärmar sig från världen. Den har jag typ hamnat i nu. Men jag tyckte det var så himla mycket nytt, så många känslor, så många rädslor och tankar att jag inte riktigt kunde slappna av och ta allt till mig. Sen extrem sömnbrist på det hjälpte verkligen inte heller.
Nu kan jag Adrian innan och utan. Det finns ingen och kommer aldrig finnas någon som känner Adrian bättre än mig. Vi är ett fantastiskt team och hans kärlek till mig är enorm och jag känner den verkligen. Han kan sitta hos mig och le åt andra och göra dem glada, men så fort dem tar honom och han ser mig, så skiner heeeeeela han upp. Han börjar hoppa och prata och flexa med armar och ben och vill komma tillbaka till mig. DET är en fantastisk känsla!!

Nu ska jag pussa sönder min fina son. Är sååå himla glad att adrian blev adrian. Kan inte tänka mig ett liv utan honom. Livet innan honom var bara någon mellantid tills det riktiga livet började. Barn ger dig massa huvudvärk, sömnbrist, egentidsbrist, men det du FÅR av ett barn är miljoner gånger mer än vad det "negativa" någonsin kommer vara. Ni får ha en trevlig dag. ♡

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar