Ready, set, Go!

Det börjar närma sig avresa till Svealand med stormsteg! Ju närmare vi kommer desto mer längtansfullt blir det samtidigt som jag fylls med ångest och sorg, eller kanske inte sorg men typ nedstämdhet? Hur man nu kan både längta till något samtidigt som man får ångest och hjärtklappning?? Nä mina kära vänner. Jag kommer nog icke åka någonstans utan min kära man igen. Nämligen han jag får ångest över att lämna. Visst är det bra att sakna varandra osv,  lära sig uppskatta det vi har tillsammans,  inte för att vi inte gör det, men ja, det sägs ju att man inte ska hänga med varandra konstant då det kan sabba mer än vad det gynnar.  Vet inte helt om jag håller med längre. Kan på något vis tycka det ska bli skönt att verkligen sakna Hashem, samtidigt börjar jag typ gråta när jag tittar på honom och tänker på hur otroligt läääänge 6 veckor äääär!
Har iof inte träffat min familj på typ 10 månader och det är ju självklart ännu värre än ynka 6 veckor. Så ser jag det så, så är ju 6 veckor med dem helt fantastiskt kul! Ja ni hör ju. Känsloförvirring deluxe här hemma.

Väskorna har jag varje fall börjat packa så smått. Får ta det lite då och då när man har bebis och ska komma ihåg allt som kan tänkas behövas.  Väskan upp på planet är väl viktigast att den blir rätt. Jobbigt att glömma ersättning liksom. Hehe. Åååh. Den flygningen stressar mig också. Tror säker det kommer gå jättebra men man läser ju en och en annan skräckhistoria och som allt annat är det lättare att ta till sig det dåliga istället för det positiva. Varför är det så? Sjukt onödigt.

Nånå. Har jag berättat att Omneya har fått sin flicka? Sååå enormt söt! Otroligt lik sin pappa och sin bror. Ska träffa dem imorgon!  Längtar! :) Edit: Haha seriöst!! Inlägget innan detta handlade ju tydligen om lilla Jolie. Bra koll jag har?! :)
Här får ni en bild på min bebis, som inte är speciellt liten längre. Finaste. Som jag älskar dig.

Ha en trevlig kväll! :)