Birtday party times two

Dag 3 - Kalas!

På lördagen väntades det ett stort kalas för kära syster Stina och hennes make Micke, hon fyllde 28 och han 30. Detta skulle självklart firas och kl 15 skulle vi befinna oss i lokalen.
Vi fick dock ett uppdrag av Stina att åka ner i stan och hämta Mickes födelsepresent som var en cykel! Detta visste självklart inte Micke om så vi fick ett sms kvällen innan där han fråga om vi kunde komma bort innan kalaset och hjälpa till att flytta bord och stolar. Självklart kunde vi inte säga nej för vi kunde inte komma på en bra ursäkt till att inte kunna komma.
Vi gick ner till stan tidigt på morgonen, eller ja tidigt och tidigt, vi var där nere till halv 11 och vi skulle hjälpa Micke vid 11. Tajt.

Vi var dock på plats 11.30 så tycker nog vi lyckades rätt bra. Vi hade då hunnit äta frukost på ett fik, hämtat cykeln, gått hem med den till mig och sen gått bort till Stina och Micke.
När vi var färdiga där körde Micke oss till lägenheten så vi kunde göra oss fina till kalaset, han frågade även om han skulle vänta till vi var färdiga men det gick ju inte på grund av cykeln. hehe.

Men vi kom i god tid till kalaset och sakta med säkert började gästerna trilla in. Kul att se dem igen, min fina gamla "chef" Lena, är egentligen inte min chef utan samordnare men försök förklara det på engelska till någon som inte ens hört talas om bemanning inom vård eller annat.
Efter smörgåstårta, läsk och massa babbel begav vi oss till Stina och Micke för fortsatt festande. Jisses kors om min kära man blev berusad. Han är inte van vid svenskarnas eller rättare sagt Micke's tempo av alkoholintag så han blev rätt rund under fötterna. Men roligt hade vi!

Vi promenerade hem efter alldeles för många öl i kroppen och min kära man gick med ett skärp(?) i handen om ut i fall att någon skulle attackera oss längs vägen. Sött.

Dagen efter slänger jag in här också för den bestod inte av allt för mycket. Vi åt pizza, gick bort till syrran en sväng och hem och i säng tidigt på kvällen.

XoXo
Malin

Welcome to the cold

Dag 2 - Mamma, Sandra och Jonny

När vi vaknade upp på fredagen kändes det lite som vanligt fast ändå inte. Jag var van vid att vakna upp i den lägenheten sen innan, men jag hade ju inte befunnit mig där på ungefär ett halvår. Vi hade bestämt frukostdejt  med Stina, Micke och barnen och sen skulle vi  bege oss ner till Mamma och hälsa på dem.
Barnen var väldigt glada att se både mig och Hashem och vi likaså. Underbart att få mysa med dem igen och höra deras skratt, gråt och tjafsande. Stina lånade ut en jacka till mig och en till Hashem då vi inte alls var beredda på snö och kyla under vår semester i mitten av mars.Vid 1 någon gång så kom kära Sandra upp och gjorde oss sällskap en stund sen tog vi bilen ner mot Vellinge för att träffa Mamma och Jonny.
Supermysigt att få krama om dem, dricka mammas älskade kaffe och känna vinterdoften på balkongen. Hade ju som jag nämnt innan gärna suttit där med en vårsol men det var ju bara att glömma under denna vistelsen.
Jag hade beställt mammas goda köttbullar till middag och självklart hennes hemmagjorda sås.
To die for!
Hashem fick egna köttbullar på nötfärs, då han som ni säkert förstår är muslim och inte äter griskött. Han älskade också mammas köttbullar och kommer liksom jag att sakna dem.

Besöket gick väldigt bra, vi satt där flera timmar och pratade och skrattade. Alltid skönt när ens familj går bra ihop med ens livspartner. Det hade varit väldigt jobbigt annars.
Var väl inte direkt nervös över att dem inte skulle komma överens men Hashem kan ju ingen svenska så mötet fick ju bli på engelska och det är inget man använder sig av dagligen i Sverige. Men som sagt gick allt väldigt bra och samtalen flöt på precis som om det hade varit på svenska.

Vi började bege oss hem vid 9-tiden då det tar ett tag att ta sig från Vellinge till Landskrona. Vi var dock lite väl optimistiska med tiden till bussen så efter en springtur såg vi den fint passera oss och vi gick snällt tillbaka till mamma igen. En kvart senare med god marginal gick vi i lugn takt till bussen, men när vi kommer till vägen ser vi bussen i slutet av gatan så återigen fick vi ta oss en liten springtur.
Välkommen till Sverige säger jag, här har man nästan alltid bråttom till bussar eller tåg. stackars Hashem är van vid att ta bilen till allt han ska och nu tvingar jag inte bara honom att gå utan att springa till bussar också.

Så här fint skrev mamma efter vårt besök:
" I går fick jag äntligen krama om min Malin, så himla nice...och så träffade vi hennes prins, och han var helt underbar så jag förstår att hon föll för honom...han var så himla go gentemot henne..och har en härlig humor..så nu kan man koppla av för denna kille kommer aldrig att göra henne illa.../ så Malin och Hashem vi önskar er lycka till i Qatar...och hoppas att ni kommer och hälsar på ofta."

Tack för dem fina orden mamma och tack för det trevliga besöket. 
Xoxo
Malin

 

Sweden day by day

Sverige resan har kommit och gått och jag är numera tillbaka i kära Qatar med min katt och leker hemmafru igen. Eftersom det var så många besök och så mycket vi gjorde och många bilder som togs kommer jag dela upp inläggen i några delar så ni inte tröttnar halvvägs.

Dag 1 - Avfärden.
Vi åkte natten mellan onsdag och torsdag, flyget fick 2.40 på morgonen så vi var tvungna att vara där två timmar innan. Min kära man hade självklart skjutit upp all packning och hårklippning och gud vet vad till sista dagen så inte mycket såg jag av honom den onsdagen. Han kom varje fall hem vid 10 tiden och då hade jag redan lagt ut alla hans kläder i olika högar. Saker han skulle ha med sig och saker hans själv fick välja om han ville ha med sig, snällt va? :)
Vår kära kissekatt anade onda aningar när alla resväskor stod i hallen och han var inte glad. Ville inte leka och inte mysa, gjorde faktiskt lite ont i mitt mamma hjärta där.

Vi åkte varje fall till flygplatsen och hittade vår gate och satt och väntade på boarding. När vi sitter där så ser vi ett gäng väldigt lättklädda kvinnor och udda klädda män. Så där klär man väl inte sig på en flygplats satt vi och sa och ju närmre dom kom ju mer hörde jag att dem där var svenskar. Typiskt, bra intryck så kort in på resan ;)

Första flyget tog 4(?!) timmar och 30 minuter på ett litet och obekvämt plan. Trötta var vi och ingen sömn fick vi. Vi landade i turkiet med ömma ben och onda magar efter maten ombord. Skulle spendera cirka två timmar på flygplatsen och dem gick väldigt fort och smärtfritt.
Väl ombord på nästa plan önskade vi att det planet skulle vara aningens större men icke. Återigen kom ömheten tillbaka och nedräkningen av 2 timmar och 30 minuter kunde börja.
När vi väl landade på kastrup kändes det som om jag var där igår. Lukten som jag trodde jag skulle älskade och stå och andas in ett tag innan jag gjorde något annat bara infann sig och jag gick vidare som ingenting.

Vi kom till säkerhetskontrollen av visum och återigen som alla andra kontroller under resans gång kontrollerade dem Hashems visum längre än nödvändigt och vände sig sen till mig och fråga om det var hos mig han skulle befinna sig. Onödigt för mig med tydligen nödvändigt för dem.

Vårt plan var en halvtimme tidig så vi hann med ett tidigare tåg från Danmark till Landskrona. När vi kom hem till lägenheten hade jag berett mig på kaos men in kom jag till en städad och organiserad lägenhet. Mina kära systrar hade varit där tidigare och gjort i ordning till oss så vi kunde ha mer tid att umgås än att packa och städa. Tack igen fina ni <3 <3

Vi duschade och bytade om sen gick vi direkt till Stina och Micke. Barnen var på dagis och vi gick dit för att överraska dem och om dem blev överraskade. Mina fina små änglar blev så glada och jag också. Dem var lite blyga för Hashem först men efter några minuter fick även han sig en kram. När vi gick ner och hämtade C och A kom C springande emot mig och sa MIiiiiina Maaaaliin. Så söt. Mina fina  hjärtan.

Vi spenderade hela dagen och kvällen med dem. Vi gick hem relativt tidigt för vi var så himla trötta efter flyget. Men jag var lycklig. Jag var hemma igen, hemma hos min fina älskade familj.

XoXo
Malin

There is no words..

det finns INGA ord som beskriver hur GLAD jag är!!

HAN FICK VISUMET!!!

Jag är så glad så glad! Sverige here WE come!!!!

Nu kan jag börja packa!!! WIIIIIIIHOOOOOOOO!!!

In between emotions

Idag är det måndag vilket innebär att vi har kommit till veckan där det är dags för Sverige. Jag är dock allt annat än redo känner jag. Jag har inte ens börjat packa!?

Jag vet inte det känns lite som att om jag börjar packa så kommer allt gå åt helvete. Hashem kommer inte få visumet och jag kommer ligga i fosterställning och hata världen. Jag vet att den blonda damen sa 95% chans men samtidigt känner jag, tänk om hon säger så till alla och sen får dem det ändå inte.
Jag har hört skräckhistorier om den italienska ambassaden så varför skulle vi vara annorlunda?
Sen tänker jag också att allt har gått så bra och smidigt för mig och Hashem ända sen vi träffades, allt har löst sig till det bästa, tänk om turen är slut nu?

Min lycka och tur kanske är begränsad, man får ju inte allt man vill i denna världen visst?
Vet inte, ett väldigt negativt inlägg och en negativ start på denna veckan. Men jag vill så gärna att han ska följa med, jag har så många planer för Sverige och allt inkluderar honom. Hela min familj vill så gärna träffa honom och han dem. Det är så många människor som kommer bli så besvikna om det blir ett avslag och jag vill inte göra något för att sänka oddsen, såsom att packa väskorna.

Två nätter kvar i vår säng förhoppningsvis, gud känner att jag knappt vågar skriva dem orden.

Nä jag återkommer med ett gladare inlägg!

Patience..

Något jag inte har längre är tålamod. Varje fall inte till något annat än till barn.
Jag hatar att vänta, "den som väntar på något gott väntar aldrig för länge" eller vad är det dem säger?
Jag skulle vilja omformulera det till "den som väntar på något gott väntar ALLTID för länge".

En vecka. En vecka kan gå snabbt och långsamt. Normalt sätt i detta land så går tiden otroligt fort! När jag tänker på att jag varit här sen den 4 Oktober utan ett hembesök kan jag inte riktigt förstå det. Har verkligen inte känt av tiden alls, dagarna blev till veckor och veckor till månader och jag har inte riktigt tänkt på tiden. När det däremot bara är en vecka kvar till avfärd går tiden något ofantligt sakta och jag hatar det.
Kan det inte bara vara den 13 idag och mitt lidande över hans visum får förhoppningsvis ett slut, väskan kan stängas, kattvakten kan bli informerad och dem sista detaljerna kan fixas.

Om en vecka vid samma tid som nu (12.47) går tåget från Kastrup mot Landskrona, ännu ett steg närmare min älskade familj. LÅT TIDEN GÅ FORT!

Cravings

Nej jag är inte gravid. Jag har Sverige cravings.

När man spenderat en längre tid från sitt land och det man är van vid såsom klimat, mat och sysselsättningar så börjar det så smått börja krypa lite under huden.
Jag saknar mycket med kära Svea-land. Promenera i den friska luften kall som varm. Svensk hederlig husmanskost och svensk hederlig snabbmat såsom PIZZA och CHEESEBURGER på McDonalds. Japp, jag är medveten om att det både finns McDonalds och pizza i detta land men det är låååångt från smaken av det jag är van vid. Jag är desperat efter en fettig pizza med bea-sås vid sidan om. Jag vill ha en hawaii. Faktum är att det är det första jag ska äta när jag kommer hem. Så Stina om du läser detta blir det pizza till middag nästa torsdag!

Jag saknar svenskt kaffe, doften och smaken. Jag vill dricka min första kopp utomhus med en cigarett i handen. Oooh vad jag längtar.
Har även skrivit ner en lista på matvaror som ska med tillbaka till Qatar. Bland annat skall såsmixer, mat mix såsom taco, lasangette, och chili corn carne, Chocklad, kaffeböner och kaviar inhandlas.

En liten annan kul information som hände den dagen vi var på ambassaden var att när hashem kom till jobb på eftermiddagen så var ambassadören av Italiens ambassad på plats. Detta var en liten slump men HR var inte sena med att påpeka hashems ansökan och han bad om hashems pass kopia och kvittot vi fick av den snälla blonda damen. Så jag hoppas att han kan göra en inverkan på hans beslut och möjligen ge oss besked lite snabbare än dagen innan.

I morgon om en vecka vid denna tiden kan vi båda vara i Stinas närvaro och på väg till dagis och hämta hem min änglar! *Hoppas, hoppas, hoppas*

There is HOPE!

JAAAAAAA!

Vi var på ambassaden idag igen. Jag kunde inte sova alls i natt så när jag steg upp var jag ett vandrande spöke. Var inte heller speciellt glad och positiv, antagligen beroende på vårt förra besök och jag fruktade vad vi skulle höra härnäst.
Hashem var sen från jobb och jag blev mer och mer stressad. När han väl kom var vi tvungna att hämta ut pengar till visumet och det tog självklart också tid, inget av detta hjälpte min nervositet.
Dit kom vi varje fall och där var hon. Den hemska tanten. Bara att höra hennes röst fick mig att skaka. Usch hemska tant. Bad en stilla bön att vi skulle hamna hos den blonda.

Vi kom till den blonda. Om vi bara hade kommit till henne först. Min magkänsla var helt rätt första gången. Jag ville till henne, hon verkade human och ha empati för folk. Och det har hon också. Hennes bemötande var så fint så jag nästan började gråta. Jag hade så mycket oro i min stackars kropp som helt försvann ju längre vi pratade med henne.
Denna gången hade vi ALLA papper och fler därtill. Hon tittade inte ner på oss, hon gratulerade oss till förlovningen och önskade oss all lycka på bröllopet. Det blev även hennes inbjudan till vårt bröllop när det väl blir av.
Självklart förstod hon att jag ville att han ska träffa min familj. Hon delade även med sig av sina personliga erfarenheter samt sina professionella.

När hon sa " I Have to be straight with you" föll dock mitt hjärta några våningar ner. Jag väntade mig det värsta. Men sen fortsatte hon prata och sa att det normalt sätt tar 10 dagar att få ett svar. Vi kommer skicka era papper med prio ett och om något händer så ringer jag direkt. 10 dagar från idag är den 13:de Mars. En dag innan vårt flyg går. Vi måste med andra ord packa utan att riktigt veta om vi ska åka eller inte.
Hon sa även att han har 95% chans för att få sina papper godkända så vi behöver inte vara så värst oroliga. Den största oron är att hinna i tid.

Vi fick hennes mail och hon fick våra. Allt känns för tillfället otroligt bra. Nu ska vi ju inte ropa hej innan allt är klart men hon gav mig hopp och det är jag henne väldigt tacksam för.

Medan vi stod där hörde jag den andra tantens bittra och hemska bemötande mot dem andra stackarna som försökte komma till Europa. Jag undrar helt seriöst vad hennes problem är. Hon måste vara olycklig med sitt jobb eller sitt liv för hon är otroligt negativt. Kändes faktiskt lite bättre när jag hörde att hon var allmänt negativ mot alla hon pratar med och inte bara oss. Men jag kommer ändå inte förlåta henne för att hon smutskastade vår relation.

Summan av det hela är att jag är glad. Idag är jag glad och idag har jag hopp.

Between emotions..

Ja. Detta kommer kanske inte bli världens mest positiva inlägg så du som inte har lust att läsa om någon annans lidande eller bekymmer kan nog sluta läsa nu och vänta någon dag för ett mer positivt inlägg.

Så. Hashems visum. Vilken djungel. Vilket projekt. Att det skulle vara mycket papper hade jag väl berett mig på, och hade inga problem med att fylla i dem för det skulle leda till något bra. Att idioterna på ambassaden just skulle vara idioter hade jag däremot inte berett mig på.
När jag vaknade på morgonen var jag väldigt glad och längtansfull. Vi skulle lämna papperna, allt skulle gå bra, och sen skulle vi hämta hans godkända visum en vecka senare och två veckor efter det skulle vi vara på ett flyg hem till Sverige.
Sen kom vi dit.
Jag vet inte riktigt vad det är för fel på vissa människor eller myndigheter generellt, men dem måste nog ha något personlighets drag av idioti eller fördomar inbyggda.
Några människor innan oss fick trevligt bemötande, vissa hade glömt diverse papper och det var inte så stort problem utan dem kunde enkelt skicka dem via mail senare under dagen.

När vi kom fram fick vi också ett trevligt bemötande fram tills hon såg hans pass. Det var som att vända på ett blad och sen helt plötsligt befann vi oss på den negativa otrevliga sidan av hennes personlighet. Hon stirrade på hans pass längre än nödvändigt. Tack och lov att vi hade förnyat allt som gick innan vi kom dit annars hade hon säkert inte ens läst våra papper. Sen frågade hon efter mitt pass som hon tittade på lite snabbt sen började hon ställa frågor om vår relation.
Detta är självklart okej OM hon bara hade gjort det på ett trevligt sätt.
Vidare frågade hon varför vi skulle till Sverige och vi förklarade att vi ville att han ska träffa min familj osv. Vad frågar hon om inte VARFÖR jag vill att han ska träffa min familj? Seriöst? Vadå varför, det är väl en självklarhet eller?

Hon tittade på våra papper och observerade att vi inte hade med hans papper från banken som visar hans sex senaste löner, vilket också är helt okej att hon vill ha dem. Men alla andra innan oss fick lov att maila dem till henne men inte vi. Vi skulle personligen komma dit med dem och inte nog med det utan vi skulle även ha ett brev från hans chef där han intygar på heder och samvete att hashem inte har någon avsikt att stanna i Sverige utan att han ska komma tillbaka till Qatar. Va fan??!
Han vill inte ens till Sverige! Den enda anledningen att han åker är för att träffa min FAMILJ. Vad är problemet?!
Jag är fullt medveten om att det finns idioter i denna värld som lurar system och myndigheter och sen gifter sig till ett pass eller stannar i Sverige på fel sätt. Tro mig det är jag. Men sen finns det faktiskt dem människor som är ärliga och som faktiskt är tillsammans för att man älskar varandra och vill dela livet ihop utan några onda avsikter.

Det var nog det som gjorde mest ont i hennes ton. Hon tittade på mig som om jag var helt dum i huvudet som inte förstår att hahsem kommer lämna mig sekunden som vi kommer till Sverige. Det gör ont och det är en hemskt anklagelse för det är så långt ifrån sant. Har aldrig varit så älskad förut och har aldrig älskat så mycket så har hon mage att smutskasta vår relation!!

Hon tog varje fall inte ens emot vår ansökan den dagen. Hon gjorde även klart för oss att vi inte kunde förvänta oss att detta skulle ta mindre än två veckor innan vi fick något svar, som för henne hade varit ett nä. Det sa hon inte men det såg jag på henne.
Vi är nu i en kamp mot tiden och den kampen ser det inte ut som vi kommer vinna. Hashems papper är försenade och får dem antagligen inte förrän i morgon. Det innebär att vi åker tillbaka dit på måndag och lämnar alla papper igen. Men detta innebär också att vi aldrig kommer hinna med flyget den 14:de om vi inte lyckas flörta till oss någon express version. Dock inte så troligt om vi kommer till samma tant.

Jag vill så gärna att han får sitt visum. Jag vill visa han mitt hem, mitt land, min familj, mina vänner och mitt förflutna. Snälla alla ni som läser håll era tummar och tår och om jag har någon troende som läser snälla du be till dina högre makter.

Ja, detta blev ett långt inlägg men ville väl skriva av mig lite. Lever i någon panik bubbla för tillfället och det är inte något trevligt, kan typ inte sova eller tänka. Nä nu säger jag hejdå.
Får bli ett roligare inlägg i morgon.