In the jungle of visa

Japp, vi befinner oss i visumens djungel. Vilken j*vla vetenskap det där är!
Först var jag tvungen att leta upp vad jag egentligen skulle fylla i och inte, sen när det var löst skulle jag få reda på vart i hela fridens namn alla dessa 7 miljoner papper skulle skickas!
Ni förstår det finns ingen svensk ambassad här i Qatar av olika anledningar som jag inte förstår, så vi blir representerade av ett annat land. Det är ju bra. Det hade varit ännu bättre om informationen om vilket land vi blev representerade av var mer tydligt skrivit någonstans. Men nä. Med hjälp av google.com, vad skulle vi gjort utan google? Så hittade jag att vi skulle vända oss till den svenska ambassaden i Abu Dabi, så dit ringde jag och förklarade att jag sökte visum till min fästman för vi vill åka till Sverige och besöka min familj, till svar fick jag:
Im sorry mam i dont understand what you are saying.
Nähä tack för den då.
Jag lade fint på och fortsatte min jakt på google. Efter mååånga timmars letande och nästan kastade datorn i väggen hittade jag att vi skulle vända oss till den italienska ambassaden i Doha.
Vi ringde dit och mycket riktigt var det dit vi skulle gå. Men den söta lilla damen i telefonen informerade mig fint att vi måste skriva ut alla blanketter från deras sida också och fylla i dem. För er information är blanketterna exakt likadana som dem jag redan spenderat två timmar med att fyllla i bara det att dem har stämplen Italiens ambassad. Kul. Visst att jag är hemmafru och inte har så mycket för mig men någon måtta får det väl ändå vara.

Nu är alla papper varje fall ifyllda och nu väntar vi bara på Hashems pass och andra små saker sen ska vi till ambassaden och hoppas att dem stämplar hans papper med en grön stämpel och inte en röd. Ingen aning om det ens är dem färgerna men grönt för go och rött för no. typ.

Har också gått och blivit sjuk. Usch. Feber är INTE kul! Inte heller förkylning. Idag vakna jag utan feber och mindre snor, då kom kräkningar på besök istället. INTE kul det heller. I skrivande stund ligger jag med feber, snor och extrem illamående. Ingen kul uppdatering kanske men det är den bistra sanningen. Inget kul inlägg heller men thats life i guess.
Återkommer när mitt positiva humör är back on track.

Åh snälla ni håll tummarna för min H's visum! Jag vill komma hem till Sverige och krama min FAMILJ!! <3 <3 <3

Addicted

Japp.. Jag har gått och skaffat mig ett beroende, nämligen playstation 3!

Sjukt kul och väldigt bra tidsfördriv. När maken min inte är hemma spelar jag "most wanted" vilket är en bilspel, när H kommer hem sätts det genast på TWO, vilket är ett pang pang spel som är otroligt roligt! Man sammarbetar med att döda fienden och gör en massa uppdrag. Ibland sitter vi och skäller på varandra och ibland gör vi en "Hi five" för våran insats. hehe.
För er icke spelande människor låter detta kanske inte som det roligaste nöjet man kan göra tillsammans men för mig och H som båda gillar tv-spel är detta en perfekt underhållning.

Det händer annars inte speciellt mycket här hos oss, jag ska iväg till en kompis i morgon och umgås lite sen blir det väl att spela lite med älsklingen. hehe. Undrar faktiskt hur länge vårt beroende kommer hålla, jag har en tendens att tröttna på saker efter ett tag.
Varför det är så. hmm, aja det kan jag säkert analysera sönder någon annan gång.

Ville väl mest kika in och skriva något.

Min fina rosa kontroll :)

HEN är inte svaret.

Det är många diskussioner hit och dit i dagens svenska samhälle angående våra kön och hur man ska betona dem. Han, hon och hen, eller bara hen?

Jag tror verkligen inte att svaret på frågan om rätten att vara vem eller vad man vill är ordet hen.  I grunden har alla människor i denna värld ett kön och det är antigen ett kvinnligt eller ett manligt och detta är ett biologiskt faktum. Ett barn, en vuxen man eller kvinna mår inte bättre av att bli betonad som en hen istället för en han eller hon. Det ett barn eller en vuxen människa mår bättre av är rätten av samhället att vara precis som dem själv vill. Födds en liten till en pojke men han känner att han vill vara en flicka så låt honom vara det, men kalla honom för guds skull inte hen eller hon för det. Han är fortfarande i den biologiska grunden en pojke men känner sig som en flicka. DET har jag inga som helst problem med!  Inte heller har jag problem med om en flicka vill vara en pojke. Låt dem, var vem du vill, se ut hur du vill, jag bryr mig inte. Men att samhället ska gå så långt i detta faktum att jag knappt kan köpa rosa kläder till min flicka eller blåa till min pojke för att jag då blir könsdiskriminerande är helt absurt. Då har det ju gått minst lika långt fast på andra hållet igen. Varför kan vi svenskar inte hålla oss till en lagom nivå som vi gör om precis allt annat. Svenskarnas ord är lagom, vill du ha hett eller kallt te? Lagom blir bra tack. Vill du hänga tavlan högt eller lågt? Mitten blir bra tack. Varför kan inte vi ta dem stora frågorna i en lagom dos också? Varför ska det behöva dras så långt?

Får jag en flicka så vill jag klä henne i rosa så långt ögat kan nå, får jag en pojke vill jag klä honom i blåa Spindelmannen kläder. Växer sen min son eller dotter upp och inte längre vill bära rosa och blått så är det hans/hons EGNA val! Mitt ettåriga barn skiter fullständigt i om det är en flicka eller pojke, om jag kallar det hon, han eller hen. Dem börjar kanske bry sig när dem är vuxna nog att göra det och då kommer jag respektera deras val i hur dem vill klä sig eller vilket kön dem känner sig som. Jag skapar inte ett kön för att jag klär mina barn i rosa eller blåa kläder, könet är redan skapat. Personligheten i barnet finns redan, och den kommer komma fram i ord och reaktioner när dem är i den fasen av utvecklingen och den utvecklingen ändrar inte jag för att jag klär mina barn i rosa eller blått.

Min älskade systerson älskar rosa saker, han älskar nagellack och mylittepony’s men han älskar även xbox och pang pang spel gör det honom automatiskt till en hen då för att inte är inom ramen för en maskulin pojke eller en feminin flicka? För mig är han en han så långt ögat kan nå! Han är född pojke men gillar rosa glittriga saker, vem fan gör inte det?!
Ett annat problem jag ser i denna dumma härva är att det är ingen som riktigt klagar när en tjej är mer maskulin än feminin, om hon leker med bilar eller om hon hänger mer med killarna är tjejerna på rasten, då är hon cool. Om en kille däremot gör det höjs plötsligt ögonbrynen mer, det kanske är något fel, han kanske är lagd åt andra hållet, so what om han är lagd åt andra hållet?! Vem bryr sig?? Han är fortfarande ett barn, han leker fortfarande, han är fortfarande en människa, sluta lägga in människor i en jäkla massa fack så har vi inget problem. Då behöver vi inte ett nytt dumt ord som hen. Min systerson är ingen hen, han är en han med en fin rosa glittrig personlighet som alla älskar.

Problemet i dagens samhälle är att alla har så himla många åsikter om allt och alla. Inklusive mig själv. Jag är inget helgon, jag har tankar om folk och även jag höjer ögonbrynen då och då. Hon och han finns, dem har funnits i det svenska språket så länge som det svenska språket har funnits. Fortsätt kalla folk för hon och han men när det kommer ett barn eller en  vuxen som känner att dem är i en kropp med fel kön så bara acceptera det. Placera inte dem i ett hen fack för då har samhället i enkelhetens namn bara skapat en ny rubrik för homosexuella.

Is it ok to be a housewife?

Jag insåg igår att mitt liv har börjat ordna upp sig här för mig nu. Jag har kommit in i mina rutiner och våra rutiner, jag har vant mig vid hans arbetstider, jag har vant mig vid mina icke existerande arbetstider. Dock ingen större skillnad då jag inte direkt gick från ett jobb till inget utan från en högskola som jag redan läst det senaste halvåret på distans, vilket också innebär att jag typ aldrig var i skolan, så det här med att sitta hemma är inte speciellt nytt för mig egentligen.

Varför är det så tror ni, när man säger att man är hemma för man läser på distans eller att man läser överhuvudtaget så kommenterar folk inte så mycket utan mer applåderar en för att man pluggar och gör det rätta för sig.
Men om man säger att man är hemma och ens man jobbar så får man konstiga blickar och automatiskt fler följdfrågor, om hur man känner för det. Som om man vore mindre värd som kvinna och människa för att man är en hemmafru. Det känns också lite som dem letar efter svaret, jag är hemma tills jag hittat något jobb, eller jag är sjukskriven. När man säger det blir folk plötsligt mer förstående över det faktum att jag som kvinna bara är hemma.

Men om ekonomin tillåter och jag personligen inte har något emot det, varför ska jag behöva försvara det? För att jag är kvinna och ska vara självständig och stark och visa att jag också kan tjäna pengar och har en röst?

Love changes you

Kärleken kan få en person att göra saker dem aldrig gjort förut, både stora förändringar som en flytt till ett annat land men även dem små sakerna som att börja stryka.
Har aldrig riktigt strukit förr, kanske någon enstaka gång när det varit i stort behov och jag skulle någonstans där man skulle se anständig ut. Jessica har alltid varit den som stod för den biten, inte stök hon mina kläder, kanske har hänt någon gång när jag tänker efter, men hon har varje fall varit väldigt mån om att kläderna ska vara strukna och se bra ut, jag har aldrig brytt mig, fram tills nu.

Okej, jag bryr mig i ärlighetens namn fortfarande inte speciellt mycket men min kära man gör. Han skulle inte ens kunna gå till mataffären utan att stryka sin skjorta eller tshirt heller för den delen. I början av vårt förhållande var det han som strök mina kläder också, mot min vilja. Inte för att jag inte ville att han skulle göra det utan för att jag inte brydde mig om den var struken eller inte, men det fick jag berättat för mig att sånt skulle man visst bry sig om. Hur man ser ut representerar varje sig du vill eller inte också vem du är och hur personer ser dig.

Något jag heller inte kan göra vilket jag faktiskt saknar är att gå till affären i mjukis byxor. Vår mataffär befinner sig i mitten av alla köpcentrum, och dit skulle jag inte åka med mjukis byxor i Sverige heller. Den lokala supermarket nedanför vårt hus går jag däremot med min pyjamas.

Det jag skulle komma till med strykningen är att det numera är jag som stryker. Hans kläder och tro det eller ej men även mina kläder. Ingen dålig ny syssla egentligen och det är väl i grunden bra att mina kläder är raka och fina och representerar det bästa av dem själv, för visst vill man att ens kläder ska vara fina och att folk ska tycka man är fin, kanske inte alla, men jag vill se fin ut.

Något annat som kom efter min vackra ring kom på mitt finger är mina matlagningskunskaper. Jag har en nyfunnen vän här i Doha som berätta för mig att innan hon gifte sig lagade hon ingen mat alls, hon visste inte hur och hon var inte ett dugg intresserad. Men när hon hade gift sig så kom det lite automatiskt, ingen hon kunde förklara utan det bara kom. Jag skrattade självklart till lite sådär dömande man kan göra ibland, men fick äta upp mitt eget skratt ett tag efter. När ringen åkte på kom även massa inspiration till kakor och matlagning. Häromdagen lagade jag lax, har jag visserligen gjort innan också men mycket enklare och mer smaklöst, dock inget fel på den. Men denna gången, kom jag på massa andra saker jag kunde laga laxen med och OM det blev gott! Stolt över mig själv var jag också.

Summan av detta inlägget blir nog att jag anser att kärleken förändrar folk, den öppnar upp dina ögon för saker och ting du innan inte ens sett eller visste om, och jag älskar det.
Jag älskar vad kärleken gör med mig, jag älskar att vara älskad av den finaste mannen jag mött, jag älskar att dela mitt liv och få mer erfarenheter av mannen som öppnat upp mina ögon, min nya värld, inga rosa moln utan en helt vanlig värld men fylld med det där lilla extra.

Här kommer förresten fler bilder på lägenheten, meningen att dem skulle vara med i förra inlägget men jag fick problem med mitt internet så innan jag slängde datorn i väggen så nöjde jag mig med det som ville följa med. :)

Me and you, just us two

Att packa ner, flytta och packa upp allt på samma dag när man dessutom är trött som en gris och bakfull för första gången på länge är inget jag rekommenderar. Dagen var som bäddad för ett stort bråk över dem minsta små sakerna. Men tro det eller ej så började vi inte tjafsa en enda gång, samarbete tror jag bestämt det kallas.
Jag började att packa runt elva, halv tolv tiden och slutade inte förrän kl 2 på natten. Lägenheten började dock sakta men säkert ta sin form då.

När jag först kom in i lägenheten var jag inte sådär jätte exalterad, orangea gräsliga soffor, en soffbord som knappt höll ihop, trasiga lådor lite här och där och en vattenläcka i badrummet från bidén. Lägenheten hade dock potential, vi behövde bara putsa upp den lite, eller ja, ganska mycket så skulle det bli hur bra som helt.
Det viktigaste var trots allt att det var vårt hem, ett hem för bara han och mig. 

Vi flyttade på tisdagen och på fredagen var H ledig så då skulle vi åka och köpa allt till lägenheten, och det var inte lite kan jag säga. Vi behövde allt, men stor betoning på allt till köket, vi behövde dekorationer till vardagsrummet och ett cover för vår soffa. Vi var ute och svirade i hela Doha kändes det som i 7 timmar. När vi väl kom hem så tog vi tag i allt på en gång. Jag älskar att göra en hem fint, när man köpt fina nya saker vill man självklart få upp allt direkt och tack och lov är min man likadan. Så där satt vi och spenderade ytterligare två, tre timmar på att få i ordning i hemmet, och om vi fick i ordning. Jag älskar vårt hem, det är så fint och mysigt och jag önskar ni alla kunde vara här och se det för er själv.

Det tog några dagar och ex antal timmar men nu är vi här, i ett komplett hem, det enda som saknas är fotografier på oss som vi skall framkalla på fredag sen är det klart.
Vi har också kommit fram till nutiden av vår resa, resan jag har skrivit ner och låtit er följa.

Jag sitter i skrivande stund i vår numera svarta soffa men min otroligt mysiga turkosa filt om mig, min underbara man ligger och vilar middag innan pass nummer två börjar klockan fyra, och min älskade katt Bisqit, ligger i hans fåtölj. Japp, han har utsett en fåtölj enbart till honom, arg blir han på mig och jag råkar lägga min dator där, tittar väldigt missnöjt på mig och sitter där tills jag tar bort den för att sen lägga sig tillrätta och somna.

Jag hoppas ni fortsätter följa vår resa och kärlek. 

Här kommer några bilder från lägenheten =)