Jag kom fram till flygplatsen runt 7 tiden tror jag bestämt det var. Jag var så himla nervös över mitt visum. Gångerna innan skulle jag inte stanna speciellt länge och sa då att jag skulle bo på ett hotell och dem släppte in mig utan problem. Men denna gången visste jag inte riktigt hur länge jag skulle stanna, och jag skulle dessutom ange en adress.
Jag hade under flygningen föreställt mig det allra värsta, dem skulle helt enkelt skicka tillbaka mig till Sverige igen utan att jag ens fick komma in i landet.
Det hände dock inte, kön var otroligt lång och fick vänta väldigt länge innan det var min tur så när jag väl kom fram var jag mer irriterad än nervös.
Han frågade vart jag skulle bo, ännu en man i vit klänning och inte ett leende så långt ögat kunde nå. Jag berätta fint och artigt att jag skulle bo i Al Rayyan, och då kom det ett litet nästan obefintligt men ändå ett leende och en kommentar om att han också bodde där. Han stämpla mitt pass och jag gick.
Min fina man hade lyckats genom kontakter komma in på flygplatsen så när jag hade gått igenom säkerhetskontrollen så stod han där i sin kostym med min väska.
Åh jag blev så lycklig, han var så fin och han stod där och log åt mig så mitt hjärta smälte.
Dagen efter spenderade vi på ett köpcentrum, vi skulle handla in lite saker till hemmet. Få in en liten mer kvinnlig touch i rummet. Inte för att jag inte gillade hur det var innan, men det var så.. maskulint.
Några timmar senare och några pengar fattigare kom vi hem och gjorde vårt rum fint. Och fint blev det. Han sa senare att han gillade hur jag fixat upp hans rum. Det var inte så stelt längre utan ett rum fullt av liv och kärlek.
Min första tid var både bra och dåligt. Jag trivdes väldigt bra med honom, hans kompisar och landet i sig. Men sen var det den där andra detaljen om MITT liv. Min familj, mina vänner och min vardag. Varje gång jag tänkte på min familj, på barnen så gick mitt hjärta i två bitar. Jag började undra vad jag hade gett mig själv in på.
Något eller rättare sagt någon som hjälpte mig igenom det var min fina Nicole. Nicole, hur ska jag ens kunna börja berätta vem hon är och vad hon betyder för mig. Vi träffades i skolan i åttonde klass i hörby. Vi blev väl inte vänner så där romantiskt på direkten men sakta och säkert kom vi varandra närmare och till slut kunde ingen splittra oss, eller ja, vissa försökte och kanske lyckades en vecka eller två men sen var vi back on track igen. Efter några år så kom det väldigt plötsligt ett besked om att hon skulle flytta, och inte var som helst heller utan till PITEÅ. Typ andra sidan jorden om du frågar mig. Vi fick inte heller prata med varandra av olika anledningar men det sket vi fullständigt i. Vi pratade på telefon i smyg och väldigt länge varje gång.
Vi hade kanske något år där vi inte pratade speciellt mycket, ingen dramatiskt anledning utan mer att våra liv gick vidare på något sätt. Men någon dag innan min födelsedag för några år sen ringde telefonen och det var hon. Sedan dess har vi väl pratar var och varannan dag. Hon är så fin min Nicci. Det jag skulle komma till med Nicole var att vi redan under så många år har spenderat vår vänskap via telefon. Min flytt till ett annat land gjorde därför inte speciellt mycket skillnad för just henne och mig. Vi har under min tid här pratat i telefon varje dag. Ja, nästan varje dag. I skrivande stund firar hon jul och nyår och vi har därför inte haft möjlighet att prata flera timmar men vi har skickat sms hit och dit istället. Nicole varje fall hjälpte mig igenom min separationsångest till min familj.
Självklart saknar jag min familj otroligt mycket varje dag, och jag får fortfarande mina gråt attacker här och där men inte varje dag eller så fort jag tänker på dem.
Jag var och är dock fortfarande i mitt förälskade stadium, tror man måste vara sådär löjligt kär för att kunna förstå det. Men jag vill helst spendera min tid med mitt hjärta. När han kommer hem från jobb vill jag sitta och prata och mysa med honom och konstigt nog har det inte släppt än. Kanske inte så konstigt egentligen. Vi spendera vår första tid av vårt förhållande på distans så rent krasst har vi bara fysiskt varit tillsammans i 3 av 7 månader .
Det var nu November och December började närma sig. Datumet jag hade satt innan jag åkte som en punkt där jag skulle veta vad jag ville göra, hur jag skulle göra med allt. Skulle jag åka tillbaka till Sverige igen? Hur skulle jag kunna lämna Hashem ännu en gång och när skulle jag såfall se honom igen? Skulle vårt förhållande hålla om jag åkte tillbaka? men jag tänkte även på min fina familj. Hur skulle jag känna att inte fira jul med dem? jag ville ju se barnen öppna sina julklappar, känna doften av julgranen och maten när den står i kok.Men sen hade vi Hashem igen. Han fyllde 30 den 25:de december och det ville jag ju fira. Jag ville sjunga för honom på sängen och ge honom hans presenter. Jag ville dessutom fira nyår med honom, kyssa honom på tolvslaget.
Jag blev återigen ett vrak.
Dragen mellan två världar, mellan två olika delar av mitt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar