Week 37+

Ännu en lördag har kommit och gått och då är vi alltså inne i ännu en ny vecka. Denna veckan är han officiellt beräknad som färdigbakad och om man får värkar nu stoppar läkaren inte dem. Yaaay! Dem lyser dock brutalt med sin frånvaro och jag har ingen större förhoppning om att min älskade son vill lyssna på sin nu väldigt trötta mamma och komma liiite tidigigare. Oddsen talar dessutom även dem emot mig. Nåja. Vi har honom varje fall hos oss om kanske Max tre veckor beroende på vad som sägs i morgon hos läkaren angående mitt blodsocker. 

Har läst till mig att det inte är rekommenderat att gå över tiden när man har problem med sockret då barnen redan ökar/ökat för mycket i vikt. Så det skulle väl vara det enda positiva i hela sockerhistorien då, att vi får träffa vår son på utsatt tid. 

När vi var på ultraljudet i torsdags var han inte glad på varken mig som lät kvinnan utföra provet, eller på kvinnan som gjorde det. Hehe. Han gillar verkligen inte apparater som kommer och stör hans lugna tillvaro. Han gjorde det extra svårt för henne och mäta honom och jag fick därmed också hoppa runt på den lilla britsen för att hon skulle hitta rätt ställen. Efter undersökningen sjönk han ner ännu mer i bäckenet och trycket neråt är nu ganska stort. Jag välkomnar dock ALL smärta/obehag/tryck som kommer i det området. 

Just nu känns det dock som man kommer vara gravid för alltid. Konstigt. Här har man gått i nio månader och varit okej med väntetiden trots sin längtan, men nu när man för det första vet att han kan komma när som helst och man även ser ljuset av tunneln, då helt plötsligt är det bara frustrerande att ännu en dag utan bebis kommer och går.  Han hade gott kunnat komma inatt efter 12 och hela dagen i morgon sen. Det är min pappas födelsedag. Hade ju varit fint. Jag är hans första barn, och Lilleman är ju mitt, lite fint kanske. Hehe. 

Det roliga är också att när jag tittar på hur många dagar som är kvar till BF så känner jag mig helt lugn och tänker guuud det är såå snart, så häftigt osv osv och känner mig helt tillfreds med det. Sen när man läser appar eller pratar med folk och dem gör en uppmärksammad på att det kan hända typ när som helst, DÅ blir man frustrerad och längtan tar över och man klarar inte alls av att gå och vänta 19 dagar, då det känns som en evighet när han faktiskt KAN komma typ nu? Hajjar ni? ;)) 

   Wooopp, wooopp, under 20 dagar!! :D 

Ja, vad mer ska man säga? Tillståndet mitt är inte speciellt annorlunda från förra veckan. Två kilo tyngre och 4 cm större. När ska jag sluta växa?! Extremt svullna fötter. Härligt tryck och foglossning i bäckenet som gör att jag inte kan röra/vända mig när jag sover, halsbränna som kommer och går, och den konstanta ryggsmärtan...är väl typ det. 

Ha en trevlig dag mon ami! 

Xoxo